Påverkan för ett bättre arbetsliv

JHL förespråkar alltid allmänt bindande kollektivavtal. Det tryggar arbetstagarnas minimianställningsvillkor vid sådana företag som inte hör till någon arbetsgivarorganisation.  

När kollektivavtalet är allmänt bindande innebär det att ingen arbetsgivare inom branschen kan sluta ett kollektivavtal med sämre villkor än i det allmänt bindande avtalet.  I kollektivavtalet fastställs många av anställningsförhållandets villkor, till exempel lön, arbetstid och eventuella lönetillägg. Arbetsgivaren måste följa ett allmänt bindande kollektivavtal oavsett om hen hör till branschens arbetsgivarförbund eller inte.  

Om det uppstår en tvist om anställningsvillkoren mellan arbetstagarna och arbetsgivaren, borde arbetstagarna i vissa situationer ha tolkningsföreträde.  Det är JHL:s mål.

För närvarande har arbetsgivaren alltid tolkningsföreträde. I praktiken betyder det att tvister alltid tolkas enligt arbetsgivarens åsikt tills man lyckats enas eller frågan har avgjorts i domstol. Arbetstagare måste med andra ord föra ärendet till domstolen för att få igenom sin tolkning. 

Till exempel i Sverige finns något som kallas för medbestämmanderätt. Det innebär att man i konfliktsituationer tolkar frågan till förmån för arbetstagarna tills ärendet har behandlats i domstol. 

Medbestämmanderätt skulle minska antalet ogrundade uppsägningar, eftersom det skulle vara i arbetsgivarens intresse att lösa konflikter utan att involvera domstolen. I Sverige har lagen om medbestämmanderätt gett arbetstagarna en starkare ställning i företagens beslutsfattande. 

Talerätt för fackförbunden skulle förbättra arbetstagarnas ställning på arbetsmarknaden och stärka deras rättigheter i arbetslivet. Med hjälp av talerätten skulle fackförbundet bättre kunna bevaka att anställningsvillkoren följs och ingripa i fall där arbetsplatser bryter mot lagen.  

Att betala för låg lön (lönedumpning) borde bli straffbart. Det kunde man uppnå till exempel genom att lägga till en paragraf om lönebrott i strafflagen. Lönedumpning borde kunna straffas med samfundsbot.  

I Finland stadgar lagen inga minimilöner, utan de fastställs i kollektivavtalen. När arbetsgivaren betalar lägre lön än branschens minimilön, är det fråga om lönedumpning.  

Villkoren för att använda varierande arbetstid (så kallade nollavtal) borde vara strängare. Varierande arbetstid borde vara tillåten endast om behovet av arbetskraft verkligen varierar. Om arbetsgivare fortsätter missbruka nollavtal, borde man allvarligt överväga att avskaffa dem helt och hållet.  

Varierande arbetstid innebär att man inte har en fast mängd arbetstimmar, utan arbetstagarens arbetstid varierar mellan en överenskommen minimi- och maximitid. Man kan till exempel komma överens om att arbetstagaren jobbar 5–40 timmar per vecka. Arbetstagaren kanske kommer på jobb endast om arbetsgivaren separat kallar hen till arbete. Dessa avtal kallas ofta nollavtal eller nolltimmarsavtal.   

Arbetsgivaren får inte ingå upprepade visstidsavtal med arbetstagare om behovet av arbetskraft är permanent. Ogrundade visstidsavtal är förbjudna i såväl arbetstagares som tjänstemäns och tjänsteinnehavares arbets- och tjänsteförhållanden.  

Inom JHL:s avtalsbranscher är visstidsavtal mycket vanliga. Olagliga visstidsavtal används i synnerhet inom den offentliga sektorn, trots att lagstiftningen har förtydligats. Vid staten var 28,9 % av arbets- och tjänsteförhållandena visstidsanställningar år 2022, och i kommunerna nästan en fjärdedel (24,9 %). Inom privatsektorn var andelen visstidsavtal endast 13,4 %.  

Arbetsgivare borde ha ett större ansvar för arbetstagare som sägs upp av produktionsorsaker eller ekonomiska orsaker. I praktiken borde arbetsgivaren betala arbetstagaren avgångsvederlag eller åtminstone sköta omställningsskyddet betydligt bättre än i nuläget.  

Uppsägning av produktionsorsaker eller ekonomiska orsaker är enkelt i Finland. Det framgår av OECD:s jämförelse mellan olika länders uppsägningsbestämmelser.  

JHL understöder lokala avtal när arbetsgivaren är beredd att förhandla på ett öppet sätt om anställningsvillkor och förhandlingsparterna har förtroende för varandra. I sådana fall kan ett lokalt avtal vara till nytta både för arbetstagarna och arbetsgivaren.  

Man kan förhandla och avtala lokalt om anställningsvillkoren ifall lagen och de riksomfattande kollektivavtalen tillåter det. I regel tillåter de riksomfattande kollektivavtalen lokala avtal. Lokala avtal kan basera sig på lagstiftning, till exempel arbetstids- eller semesterlagen. Det riksomfattande kollektivavtalets bestämmelser gäller om man inte kommer överens om annat.

Lagen om beställarens ansvar måste skärpas så att den möjliggör bättre övervakning av anställningsvillkoren. Den som beställer arbetet borde ansvara för hela underleverantörskedjan.  

Beställaren ska i sista hand ansvara för att underleverantörerna sköter sina skyldigheter.  Bland annat borde beställaren ansvara för att underleverantörens arbetstagares löner och anställningsvillkor motsvarar kollektivavtalet och arbetsavtalet.

Beställaren borde också ansvara för att underleverantörerna betalar sina skatter, socialskyddsavgifter och pensionsavgifter.  

JHL anser det problematiskt om en arbetstagares arbetsvillkor motsvarar kriterierna för ett anställningsförhållande, men arbetsgivaren tolkar att arbetstagaren utför arbetet som företagare.  

JHL motsätter sig tvångsföretagande som ofta riktar sig mot dem som är i en sårbar position i samhället, och eftersträvar att påverka lagstiftning och rättspraxis för att eliminera problemet.   

Tvångsföretagande innebär att arbetsgivaren överför företagarrisken till arbetstagaren, så att arbetstagaren inte längre omfattas av den social- och arbetslagstiftning som är till för att skydda hen. Fenomenet har blivit vanligare i och med plattformsekonomin.  

Representanter för arbetstagarna borde inkluderas i stora företags styrelser. Företag måste se till att arbetstagare kan påverka frågor som gäller dem. Lagstiftningen kring förvaltningsrepresentation borde redigeras så att företag inte kan kringgå sina skyldigheter.  

Enligt lagen måste arbetstagarna ha en representant i stora företags förvaltningsorgan, till exempel i styrelsen eller direktionen. Detta kallas förvaltningsrepresentation. För närvarande kan företag dock kringgå representationen med avtal som minskar arbetstagarnas påverkansmöjligheter, så att situationen ser bra ut till pappers men arbetstagarna endast informeras om fattade beslut. Det behövs ändringar i lagstiftningen.

Under den pågående regeringsperioden eftersträvar JHL ett ekonomiskt, socialt och ekologiskt hållbart Finland med starkare delaktighet och demokrati. JHL:s målsättningar är grupperade under dessa fyra delområden.  Nedan kan du läsa målprogrammets rubriker och ett axplock ur innehållet på svenska, det fullständiga programmet kan laddas ner på finska i slutet av listan.

Ett ekonomiskt hållbart Finland

• Hållbar ekonomisk tillväxt och sysselsättning: Ekonomisk tillväxt ska öka välfärden och vara så ekologisk som möjligt. Miljöns bärkraft får inte överskridas. Strävan efter ökad produktivitet får inte innebära exploatering av arbetstagarna.
• Förbättring av försörjningskvoten: När Finlands befolkning åldras behöver vi kunnig arbetskraft och bättre arbetsplatser för att tackla personalbristen inom vård- och omsorgssektorn.
• Hållbar finansiering av tjänster: Tillräcklig finansiering för välfärdsområdena, kommunerna och staten bland annat via landskapsskatt, statsandelar och kapitalskatteintäkter.
• Rättvis beskattning: Måttlig höjning av den totala skattesatsen med fokus på kapitalskatter, avskaffande av onödiga skattestöd, högre skatter för miljö- och hälsoskadlig verksamhet samt åtgärder mot aggressiv skatteplanering och skattesmitning.
• Tillgång till arbetskraft och smidigare arbetskraftsinvandring: En markant ökning i arbetskraftsinvandringen genom en tydligare invandringsprocess och justeringar i lagstiftningen för att se till att anställningsvillkoren är desamma för alla och ingen utnyttjas.
• Investeringar i infrastruktur: Nya investeringar inom tågtrafiken, underhåll av vägnätverket och stadsplanering som stöder bruk av kollektivtrafik.  
• Statsbolagspolitik och kommunalt ägda bolag: Aktiv ägarpolitik, bättre personalpolitik och mer fokus på samhällskunskaper vid sidan av ekonomiska kunskaper när styrelsemedlemmar väljs. Kommunerna bör producera grundläggande tjänster själv.
• Mot en självförsörjande och rättvis energibransch: Rättvis övergång till miljövänligare produktion med målet att minimera skadliga effekter för arbetstagarna och kostnaderna för hushåll. Tyglande av elpriser genom avgiftstak och justeringar i företagsskatten.

Ett socialt hållbart Finland  

• Fungerande offentliga tjänster:
  • Utveckling av välfärdsområdena: Man bör utreda hur välfärdsområdesreformen har lyckats och förtydliga stödtjänsternas ställning i lagstiftningen.
  • Framtidens kommuner: Kommuner borde uppmuntras att samarbeta med varandra och med andra offentliga aktörer. Om funktioner avskaffas, får det inte leda till ojämlikhet mellan invånarna eller till arbetslöshet bland personalen. Det behövs åtgärder för att öka personalens välbefinnande.
  • Offentliga upphandlingar är tryggast: Kommunerna borde i första hand producera sina tjänster själv, och när tjänster läggs ut borde högklassiga, trygga samt etiskt och ekologiskt hållbara tjänster väga tyngre än det billigaste priset.
  • Social- och hälsovårdssektorn och befolkningsstrukturen: Social- och hälsovårdssektorn behöver mer personal när befolkningen åldras. Det behövs fler utbildningsplatser och större satsningar på arbetsvälbefinnande.
  • Personaltillgång inom kosthålls- och rengöringsbranschen: Branschens medelålder är hög, och det behövs ett program för att öka branschens attraktivitet. Kvalitetsstandarder ska följas när kosthållstjänster upphandlas.
  • Examensstrukturer som motsvarar arbetslivets behov: Vi måste identifiera branscher som saknar officiella utbildningsprogram samt skapa mindre utbildningshelheter för branschbytare och för fortbildning.
  • Kontinuerligt lärande: Alla arbetstagare ska ha rätt till kontinuerligt lärande och arbetsgivare måste möjliggöra detta. Kostnaderna för studier får inte falla på arbetstagaren.
  • Mångkunnighet: Arbetstagare med kunskaper från flera yrken eller utbildningar gör det lättare för arbetsgivare att kombinera arbetsuppgifter, och detta borde även synas i deras lön.
  • Justering av lagen om småbarnspedagogik: För att trygga tillgången till personal borde behörighetskraven i lagen om småbarnspedagogik justeras så att minst hälften av den daghemspersonal i fostrings-, undervisnings- och vårduppgifter som avses i 35 § ska ha behörighet som lärare eller socionom inom småbarnspedagogik.
  • Bättre rättsskydd för skolgångshandledare och skolgångsassistenter: Skolgångshandledare och skolgångsassistenter borde erkännas som undervisningspersonal i lagen om grundläggande utbildning.
  • Lagstadgad personaldimensionering för morgon- och eftermiddagsverksamhet
  • Bättre tjänster för personer med funktionsnedsättningar: Välfärdsområdena borde ha en större roll som producent av tjänster och personlig assistans. Personer med funktionsnedsättningar behöver bättre möjligheter för sysselsättning och rättvisa anställningsvillkor.
  • Äldre personer och solidaritet mellan generationer: Äldre personer måste tryggas ändamålsenliga tjänster och mer personal behövs i synnerhet inom hemvården. Servicebehovet ska bedömas individuellt och digitala lösningar vara trygga för såväl kunderna som personalen.
  • Bättre säkerhet: Ökat informationsutbyte och samarbete mellan säkerhetsmyndigheter, bättre rättskyddstjänster.
  • Bättre arbetsvälbefinnande: Nationellt utvecklingsprogram för arbete och arbetsvälbefinnande, fortsatta åtgärder för att underlätta sysselsättning för partiellt arbetsföra, starkare arbetarskydd med fokus på psykisk belastning, kortare arbetstid.
  • Digital delaktighet: Medborgare ska ha bättre tillgång till digitala tjänster, få stöd i att lära sig använda dem och tjänsterna ska fungera. ICT-system ska i första hand hållas i offentliga händer. Särskilt viktigt är detta när social- och hälsovårdstjänster digitaliseras.
  • Starka lokala arbetskraftstjänster: Arbetskraftstjänsterna ska garanteras tillräckliga resurser när de flyttas till kommunerna, med särskilt fokus på bättre tjänster för unga, långtidsarbetslösa och invandrare.
  • Bättre statsförvaltning: Fokus på personalens välbefinnande och delaktighet samt tillräckliga resurser för ämbetsverken. Anställningsvillkor och arbetsplatser ska bevaras vid utvecklingsprojekt.
• Rättvisa spelregler i arbetslivet: JHL:s 10 + 1 spelregler för ett rättvist arbetsliv ingår även i våra valmålsättningar.
• Jämställdhetspolitik:
  • Lönejämställdhet: Löneskillnader mellan könen ska jämnas ut. En metod för att uppnå detta är ökad lönetransparens, dvs. att alla på arbetsplatsen är medvetna om allas löner. Det borde även vara enklare att kombinera arbete och familj till exempel genom bättre dagvårdsmöjligheter, och man borde övergå till alltmer anonym rekrytering för att krossa glastak.
  • Lika lön som mål: För att minska diskriminering borde jämställdhetsombudsmannens och diskriminerings- och jämställdhetsnämndens mandat även omfatta arbetslivet. Graviditetsdiskriminering borde förebyggas bland annat genom justeringar i arbetsavtalslagen, och familjeredighetsreformens effekter följas upp.
• Arbetslöshetsskydd vid förändringar: Det allmänna utkomstskyddet ska basera sig på a-kassasystemet. Familjedagvårdare som arbetar i sitt eget hem behöver en skräddarsydd modell när lagen om utkomstskydd för arbetslösa utvecklas.
• Socialskyddsreform: Det finländska socialskyddssystemet är komplicerat och borde förenklas att bättre motsvara människors behov i olika livssituationer. Detta kunde uppnås till exempel genom ett förmånsförslag som systemet automatiskt kunde erbjuda utgående från frågor och förhandsuppgifter. Socialskyddet och socialtjänsterna borde sammankopplas bättre med företagshälsovården och tjänsterna för arbetslösa. Det borde vara lättare för arbetstagare att utbilda och fortbilda sig bland annat med hjälp av vuxenutbildningsstöd.

Ett ekologiskt hållbart Finland

• Offentliga sektorn som föregångare: Den offentliga sektorn har en märkbar ledarroll i att bekämpa och anpassa sig till klimatförändringen, såväl på statlig nivå som inom välfärdsområdena och kommunerna. Klimateffekterna ska beaktas inom all verksamhet, och det måste finnas tillräckliga resurser för konsekvent klimatarbete.
• Rättvis övergång: När vi övergår till kolneutralt eller kolnegativt samhälle måste förändringen vara förutsägbar och kontrollerbar även för arbetstagarna. Arbetstagarna och fackförbunden måste vara delaktiga i processen och omställningsskydd ska erbjudas dem som behöver det. 

Starkare delaktighet och demokrati

• Personalrepresentation och förtroendemannens ställning: Alla organiserade arbetstagare ska tryggas rätten att välja en förtroendeman i enlighet med kollektivavtalet. Förtroendemannens skydd och rättigheter i lagstiftningen ska förstärkas.
• Ökad demokrati i kommunerna och inom välfärdsområdena: Deltagande, delaktighet och traditionella demokratistrukturer (t.ex. röstning) samt hur meningsfulla dessa är tolkas på flera olika sätt i dagens Finland. Yngre generationer kan till exempel vara mycket ivriga att påverka frågor som är betydelsefulla för dem, men kanske inte upplever att de officiella strukturerna erbjuder effektiva sätt att göra det. Samtidigt ökar digitaliseringen möjligheterna att kommunicera och organisera sig på gräsrotsnivå. Det är viktigt att olika sätt att påverka identifieras och inkluderas i det demokratiska beslutsfattandet. Röstning borde även göras så enkelt som möjligt.

Välfärdsområdenas lagstadgade uppgift är att ordna social- och hälsovården och räddningsväsendet. Välfärdsområdet kan också ta sig an sådana uppgifter inom sin region som stöder dess lagstadgade uppgift.   

Det finns sammanlagt 21 välfärdsområden, och utöver dem ordnar Helsingfors stad social- och hälsovården och räddningsväsendet inom sin region.

Välfärdsområdenas invånare har rösträtt i välfärdsområdesvalet inom sin region. I valet väljs ledamöter till välfärdsområdesfullmäktige, det högsta beslutande organet inom ett välfärdsområde. Valet ordnas vart fjärde år.   

JHL:s har nio målsättningar för välfärdsområdena, som du kan läsa en sammanfattning av nedan. Den fullständiga, finskspråkiga texten kan laddas ner efter listan.

1. Den offentliga sektorn ska ansvara för serviceproduktionen

Välfärdsområdet beslutar hur, var och av vem invånarnas social- och hälsovårdstjänster produceras. JHL anser att välfärdsområdet själv borde ta huvudansvaret för serviceproduktionen. Privata företag kan användas för att komplettera tjänsterna.

2. Välfärdsområdet ska vara en bra arbetsplats

Välfärdsområdena är arbetsgivare för närmare 200 000 personer och borde vara lockande arbetsplatser. Såväl lönerna som arbetsförhållandena måste vara i skick.

3. Välmående arbetstagare är även mer produktiva

Det måste ske förbättringar i personalens välbefinnande. Arbetsplatsen ska vara trygg och hälsosam, vilket kräver ledarskap och långsiktigt arbete. Arbetstagarna ska ha tillgång till ordentligt arbetarskydd. När dessa kriterier uppfylls minskar även antalet sjukfrånvarodagar och olycksfall på jobbet, och arbetstagarna upplever mindre skadlig belastning. För att social- och hälsovårdstjänsterna ska fungera väl, måste deras personal må bra.

4. Problemen inom äldrevården måste lösas

Hemvården måste vara trygg, professionell och tillräcklig, och alla som behöver det ska även ha tillgång till serviceboende. Tjänsterna måste ha tillräckligt med personal. Digitala metoder kan användas när det verkligen är en lämplig lösning för kunden.

5. Utöver skötare behövs även andra proffs

Sjukhus hålls inte rena av sig själv, mat lagar inte sig själv och ingen operationssal hålls igång utan instrumentvårdare. Det är viktigt att välfärdsområdena även fokuserar på social- och hälsovårdens stödtjänster och håller dem i sina egna händer.

6. Hälsovårdscentralen ska finnas nära människan

Det är viktigt att det går snabbt och lätt att få social- och hälsovårdstjänster. Man måste få en tid till hälsovårdscentralen enligt vårdgarantin, och hälsocentralerna ska ligga där människor är. När vården kommer igång i tid undviker man att situationen förvärras och sparar även pengar. Människan ska dock vara det mest centrala i vården.

7. Mentalvårdstjänster tillhör alla

Välfärdsområdena ansvarar för att alla som behöver det ska ha tillgång till mentalvård så raskt som möjligt. Allt fler barn och unga lider av mental ohälsa, och över hälften av alla sjukpensioneringar beror redan på psykiska orsaker. Det är ohållbart om man måste köa i månader för att få mentalvård. Ju snabbare man kan ta tag i problemet, desto bättre blir resultaten.

8. Tjänster för personer med funktionsnedsättningar är en människorättsfråga

Fungerande tjänster är synnerligen viktiga för att personer med funktionsnedsättningar ska kunna leva sitt liv fullt ut. Alla som behöver det ska ha rätt till personlig assistans. Personliga assistenters arbetsförhållanden och löner måste även sättas i skick för att garantera tillgången till personal.

9. Räddningsväsendet måste tryggas

Välfärdsområdet ska se till att brandkåren och det övriga räddningsväsendet finns nära till hands när det behövs. Säkerheten får inte äventyras.

Ladda ner den fullständiga på finska texten nedan:

Kommunerna står närmast människors vardag. En bra kommun stöder sina invånares delaktighet, välbefinnande och aktivitet.   

JHL anser att en kommun som mestadels själv producerar sina tjänster, äger sitt energibolag och vattenverk samt själv bygger förmånliga hyreslägenheter för sina invånare bevarar sin möjlighet att fatta beslut även när omvärlden förändras. Privata företag och tredje sektorn kan komplettera kommunens tjänster.

Kommuner hålls livskraftiga när de är förutseende och kan erbjuda arbetsplatser och fungerande service. Boningsmiljön, sysselsättnings- och utbildningsmöjligheterna samt kultur- och fritidstjänsterna är centrala för kommunernas attraktivitet.

Bildningstjänsterna, småbarnspedagogiken, kulturtjänsterna, miljöskyddet, de tekniska tjänsterna och ett flertal stödtjänster ordnas fortfarande i kommunerna efter social- och hälsovårdsreformen.  

JHL har sammanfattat sina målsättningar för kommunerna i materialet Kommunrenovering. Nedan kan du ladda ner en sammanfattning på svenska och hela materialet på finska.