Finlands regering driver igenom förändringar i arbetsmarknaden som kraftigt gynnar arbetsgivarna. Exportmodellen hotar att öka motsättningarna. Den kan också stå arbetsgivarsidan dyrt när det igen blir dags att förhandla om kollektivavtal.

De obalanserade arbetslivsreformer som regeringen driver igenom har lett till en aldrig tidigare skådad kris mellan landets arbetsmarknadsparter. Genom att enkom värna om arbetsgivarnas och näringslivets intressen har landets regering placerat sig stadigt på den sidan av spelplanen där man inte i första hand värnar om arbetstagarnas och de arbetslösas ställning. Tvärtom. 

I regeringsprogrammet driver statsmakten igenom förändringar i lagberedningen, förhandlingspraxisen och de avtalsmodeller som har utvecklats under flera årtionden. Risken är att balansen i det finländska förhandlingssystemet slås sönder permanent och då går den inte längre att reparera. Om det här sker får vi betala ett pris för det. Både på arbetstagar- och arbetsgivarsidan. Ingen vet med säkerhet vad som kommer istället. Tiden får utvisa.

Vi behöver fortfarande förhandlingar och avtal

Motsättningarna intensifieras och skapar oro på arbetsmarknaden och i samhället som helhet. Detta kommer att återspeglas i nästa runda av kollektivavtalsförhandlingar om utvecklingen fortsätter på samma sätt.

Parterna har olika åsikter om den kommande arbetsmarknadsmodellen. Det är mycket svårt att nå samförstånd och främja gemensamma åsikter när det finns en djup misstro mellan arbetsmarknadsparterna. Det faktum att regeringen genomför arbetsgivarnas önskemål genom sina lagstiftningsförslag hjälper inte situationen alls.

Den traditionella beredningen enligt trepartsmodell har under denna regeringsperiod visat sig vara en fullständig fars och en enda stor bluff.

Oavsett utgår JHL ifrån att vi behöver förhandla och framför allt avtala. Till skillnad från vissa andra arbetsmarknadsparter anser vi att det under dessa omständigheter inte finns några förutsättningar för att endast förhandla om den arbetsmarknadsmodell som presenterats. Saker och ting måste ses som en större helhet, där olika delar påverkar resultatet. Allt påverkar allt.

Jag anser att det skulle vara märkligt att förhandla och kanske till och med komma överens om en exportorienterad lönemodell samtidigt som försämringar i arbetsfreden, lokala avtal och förtroendemännens ställning drivs igenom på Arkadiabacken.

Genom denna lagstiftning skulle intressebevakningen på arbetsmarknaden försvagas. Lagstiftningen riskerar även att urholka kollektivavtalens allmänt bindande verkan och förtroendemännens ställning, speciellt inom den privata sektorn. I det här sammanhanget vill jag inte ens räkna upp alla de andra lagstiftningsförslag som drastiskt kommer att försvaga arbetstagarnas och de arbetslösas ställning.

Under hösten 2023 fördes på statsmaktens initiativ en diskussion mellan arbetsmarknadsparterna om den framtida arbetsmarknadsmodellen. Några verkliga förhandlingar ägde inte rum.

Inom JHL har vi länge krävt självständiga förhandlings- och avtalsrättigheter för fackföreningar. Det är viktigt för fackförbundet att vara med i de förhandlingar som avgör frågor som påverkar våra medlemmars vardag. Vi ger inte upp. Detta gäller oavsett om det handlar om en förhandlingsbaserad arbetsmarknadsmodell eller om regeringen driver igenom begränsningar i lagstiftningen, till exempel beträffande riksförlikningsmannens verksamhetsförutsättningar.

Löneskillnaderna måste jämnas ut

Som förbund vill vi också finna verksamhetsmodeller för framtiden som skapar förutsättningar för att jämna ut löneskillnader. Det här är speciellt viktigt inom låglönebranscherna. Detta arbete fortsätter oavsett om arbetsmarknadsmodellen fortsätter att vara avtalsbaserad eller om den kryddas med lagstiftning som begränsar avtalsmöjligheter.

JHL är verksamt både inom den offentliga sektorns och inom den offentligt finansierade privata sektorns intressebevakningsfält. Det är naturligt att vi lyfter fram specialfrågor som dyker upp i dessa branschers intressebevakning. Samtidigt förstår vi naturligtvis att lönefattigdom även finns utanför dessa avtalsområden, och dessa utmaningar är inte bara könsbundna.

Nästa förhandlingsomgång om kollektivavtalen kommer att bli synnerligen utmanande om regeringen nu medvetet tvingar igenom arbetsgivarnas målsättningar i lagstiftningen. De första tecknen på vad som komma skall får vi i samband med kollektivavtalsförhandlingarna i början av hösten, om det skulle leda till en sådan brytning.

En sådan lagstiftning som i framtiden skulle begränsa riksförlikningsmannens möjligheter att utarbeta och lägga fram medlingsbud skulle i synnerhet förstärka löneskillnaderna mellan könen. Det här accepterar vi inte.

Blir riksförlikningsmannen en relik från det gångna?

En dylik lagstiftning skulle vara förödande för sektorer som redan har brist på arbetskraft för att producera lagstadgade tjänster. Förmågan att locka till sig och hålla kvar personal finns inte.

Riksförlikningsmannen riskerar att förpassas till arbetsmarknadssystemets historia. Hen har en koppling till det förflutna, men inget sätt att lösa framtida meningsskiljaktigheter på arbetsmarknaden på ett rättvist sätt.

Nu krävs det visdom och tålamod i landets regering. Vi måste hitta helhetslösningar och inte bara koncentrera oss på detaljer.

Medlemsförbunden i FFC har meddelat regeringen genom vilka åtgärder man kunde skapa en utgångspunkt för att inleda en förhandlingsprocess om en ny arbetsmarknadsmodell. Det vore klokt av landets regering att ta till sig förslagen och genom egna åtgärder skapa förutsättningar för verkliga förhandlingar om en ny modell. Vi vill ha mindre diktering och mer avtalande.

STREJKER 2024 – VÄGANDE SKÄL

Finlands regerings nedskärningar drabbar arbetstagare och dem med låga inkomster. Regeringen tänker göra arbetslivet eländigare och brutalt försämra socialskyddet. Även strejkrätten står på nedskärningslistan.

Strejkerna våren 2024 är politiska strejker i protest mot regeringens arbetslivsförsämringar.

Läs mer!