Förtyck av fattiga ökar inte sysselsättningen och löser inte framtidens vårdarbrist

Den så kallade vårdbomben tickar på, och bristen på kunnig vårdpersonal växer år för år. Lösningen är emellertid inte att skära ner socialskyddet. Bättre lösningar är arbetskraftsinvandring med ordentlig tillsyn samt att se till att så många som möjligt undviker utslagning i ungdomen eller i början av sin karriär, påminner JHL:s chef för samhällspåverkan Vesa Mauriala.

Högerregeringen har inlett sin maktperiod och utarbetat sitt program. Den stora frågan kvarstår dock. Hur kan vi garantera tillgången till arbetskraft och samtidigt få ekonomin att växa?

Det lär inte vara en nyhet för någon att den finländska befolkningens åldersstruktur utgör en utmaning för välfärdsstaten. Kommer vi i framtiden att ha tillräckligt med proffs som tar hand om våra gemensamma, livsviktiga tjänster? När man ser på fakta är situationen mer än problematisk.

De ytterst små åldersgrupperna (födda efter 2010) börjar vara i arbetsför ålder kring år 2030. Samtidigt är pensionsutgifterna som högst, och de sista levnadsårens hälsovårdsutgifter för de stora åldersgrupperna som föddes på 1950-talet måste skötas.

Arbetskraftsreserven, det vill säga antalet personer i arbetsför ålder i Finland, har redan länge krympt.  De senaste tio åren från och med år 2013 har åldersgrupperna som gjort entré i arbetslivet varit mindre än de som lämnat arbetslivet.

Situationen försvåras under hela 2030- och 2040-talet. Höjningen av pensionsåldern hjälper ännu ett tag, men effekten minskar under 2030-talet.

Det är därmed ett uppenbart fakta att bristen på kunnig arbetskraft är det största hotet för Finlands ekonomiska tillväxt.

De nedskärningar som regeringen planerar uppmuntrar med hårda tag arbetstagare att ta emot vilket arbete som helst. Detta ökar dock inte mängden arbetskraft på den finländska arbetsmarknaden och i synnerhet inte arbetsmotivationen. Nedskärningarna skapar nya problem som senare ökar kostnaderna.

De största nationalekonomiska kostnaderna beror på korta arbetskarriärer – inte på sporadiskt bruk av socialskydd.

Viktigast är att hindra utslagning i ungdomen och i början av karriären. Detta förutsätter både åldersbundna incitament och offentliga tjänster.

Näst viktigast är att hjälpa arbetstagare orka på jobbet samt att möjliggöra deltidsarbete även som pensionär till exempel genom skattelättnader.  Den svenska arbetsmarknaden, som ofta används som ett exempel hos oss, uppskattar och skyddar äldre arbetstagare.

Regeringen valde en ideologisk väg för att svara på arbetskraftsbristen: allmänna nedskärningar i socialskyddet. Ett mer fungerande val hade varit att göra Finland mer lockande för kunnig arbetskraft.

Nu ligger fokus på den ständigt krympande inhemska arbetskraftsreserven. Det hade varit mer hållbart att framskrida med rekrytering där där det finns flera gånger mer arbetskraft: internationellt. Det hade även krävt strama åtgärder (även i lagstiftningen) för att förhindra utnyttjande.

Det fanns en grund för annorlunda val. Den föregående regeringen utarbetade med ledning av Sixten Korkman rapporten “Suomen suunta – tuottavuuden ja työpanoksen kasvu turvaavat tulevaisuuden hyvinvoinnin” (ung. ’Finlands riktning – ökad produktivitet och ökade arbetsinsatser tryggar framtidens välfärd’). Enligt rapporten beror den finländska välfärdens och ekonomins hållbarhet på hur produktiviteten utvecklas och hur vi garanterar tillgången till kunnig arbetskraft på arbetsmarknaden.

I praktiken är alla partier eniga om att vi borde simplifiera det finländska socialskyddet, göra oss av med incitamentfällor och göra socialskyddsprocessen smidigare.  Olika partier har olika modeller för det, och även en parlamentarisk socialskyddskommitté begrundade frågan under föregående regeringsperiod. SOSTE och Fpa har bland annat föreslagit att man borde ta i bruk ett förmånsförslag under denna regeringsperiod.

”Incitamenten”, det vill säga piskan, träffar ofta samma personer. Den slår ner de finländare som försöker sköta sina affärer, men till exempel arbetar inom branscher där arbetslivet är splittrat. Branscher med mycket deltidsarbete eller säsongsarbetslöshet. Ibland kan även familjesituationen vara sådan att man måste ansöka om socialskydd. Vi talar generellt om människor med en genomsnittlig inkomstnivå på cirka 1 200–2 000 euro i månaden.

Nu planerar regeringen dessutom nedskärningar för dem som har så lågt socialskydd att Finland redan fått klander för det flera gånger, och som ofta har det svårare än andra att få sysselsättning på grund av sin livssituation (långtidsarbetslöshet, rusmedel osv.). Hos denna grupp leder ”incitament” utan sysselsättningsfrämjande tjänster inte till en arbetsplats, utan endast mer fattigdom.

I ett Finland som i allt större grad plågas av arbetskraftsbrist i och med förändringarna i befolkningsstrukturen stiger den inhemska sysselsättningsgraden närapå med våld. Men nu är vi i en situation där den inhemska arbetskraftsresursen krymper år för år. I dagens läge börjar hårda incitament öka samhällets totala utgifter på grund av problemen som följer med fattigdom.

Samtidigt tänker regeringen försvåra arbetskraftsinvandringen – trots att den säger annat. De centrala ministerierna (finans-, social- och hälsovårds- och justitieministeriet) är i sannfinländarnas händer. Beroende på hur man riktar resurser kan man påverka verksamhetsförutsättningarna, och sannfinländarna har närmare full kontroll över de ministerier som styr arbetskraftsinvandring och invandring i största allmänhet.

Den nuvarande nivån räcker inte för att trygga tillgången till arbetskraft. Det huvudsakliga ansvaret för invandringspolitiken borde (utan att lägga ner Migri) flyttas till arbets- och näringsministeriets förvaltningsområde. Invandring borde inte vara en polisfråga, utan borde ses som ett sätt att trygga tillgången till arbetskraft.

Under denna regeringsperiod stagnerar vi i stället för att framskrida snabbt. De som kommer på jobb till Finland skulle behöva en arbetskraftsinvandringsmodell där kontakten med myndigheterna sker via samma lucka och där myndigheterna tar sitt ansvar för att behandla ärendet. Såväl startup-företag som JHL har argumenterat för detta.

Regeringen skjuter nu upp problemet till följande regering, som kommer att ha allt mindre tid att korrigera situationen. Problemet kommer nämligen att vara synnerligen akut redan i början av 2030-talet. Vi slösar alltså tid, och drar Finland bakåt i tiden när det gäller att vara lockande för kunnig arbetskraft.

Att stöda arbetskraftsinvandring är en livsviktig metod för att svara på den kommande vårdbomben.