Det är inte alltid lätt att upptäcka vardagsrasism

De som inte själva tillhör exempelvis en språklig eller kulturell minoritet upptäcker inte nödvändigtvis verksamhet som diskriminerar, sårar eller upprätthåller skadliga stereotypier. Även när man har goda avsikter, kan man inte fly från ansvaret för sina handlingar.

Vi börjar med hjärngymnastik. Jag älskar den här gåtan, men en efter en av mina vänner frustreras över sitt eget tänkesätt.  Så här lyder den:

Far och son skadas i en bilolycka. De förs till olika sjukhus. Då sonen förs till operationssalen säger läkaren: ”Jag kan inte operera honom, han är min son.”

Hur är det här möjligt?

När du kommit på svaret kan du kontrollera det i slutet av det här inlägget.

Gåtan och särskilt mina vänners oräkneliga lösningsförslag med allt från adoptivfar till farfar illustrerar väl varför identifiering och medvetenhet om vårt normativa tänkande för närvarande betonas också i diskussioner som berör rasism.

Med norm avses en uppfattning om hurudan en typisk bild av någon människa ser ut. När vi föreställer oss en lärare i vårt huvud, hur ser hen ut?

Jag föreställer mig genast en vithyad, slank, heterosexuell medelklasskvinna med håret uppsatt i en knut och inga värre skavanker än glasögon. Hur många normer ser du i min föreställning?

Just nu firar vi veckan mot rasism. Temat för i år är rasismen i arbetslivet. Kampanjen ”Tunnista, tiedosta, toimi” (på svenska ungefär Identifiera, varsebli, agera) väcker både individer och organisationer till att identifiera rasism, varsebli sina egna förutfattade meningar och agera aktivt mot rasism.

Särskilt rasismen mot romer och samer har blivit så vardaglig att diskriminerande strukturer som värst till och med blivit en del av våra samhälleliga strukturer.

Den unga romens arbetskarriär kan stöta på hinder redan under studietiden om personen inte hittar någon praktikplats och skolan kan till och med avbryta den ungas studier av den orsaken. Reformen av sametingslagen som föll i februari visar för sin del att Finland inte iakttar internationella avtal om ursprungsbefolkningars självbestämmanderätt. Vår historia från tvångsförfinskningen av samer till skymfer i nöjesindustrin är en skamfläck för Finland.

Diskriminering av romska ungdomar eller förbud mot sameidentitet är exempel på att rasistisk och diskriminerande praxis är accepterat i tysthet. Därför är det inte bara mycket viktigt utan också utmanande att identifiera och varsebli dem.

Det rasistiska hatpratet är bara isbergets topp. Största delen av diskrimineringen är diskret, och var och en av oss gör sig skyldig till den.

För några veckor sedan hämtade jag ut ett receptbelagt läkemedel på apoteket. Jag antog att arbetstagaren som betjänade mig inte talade finska som modersmål. Nästan utan att jag märkte det började jag tala extra tydligt och långsamt.  När hon svarade mig på fullständigt normalt talspråk utan någon som helst accent, ville jag sjunka genom jorden. I ren förvirring fortsatte jag diskussionen med en förklaring om att mitt konstiga sätt att tala berodde på ett hälsoproblem jag har. Ännu värre.

Jag tycker att det här exemplet beskriver väl hur rasism och diskriminering ofta baserar sig på goda avsikter.

I arbetslivet börjar diskrimineringen redan vid jobbsökningen: sökande vars namn inte motsvarar normen kallas inte lika ofta till arbetsintervju som andra. Enligt Finlands Röda Kors är de vanligaste formerna av rasism i arbetet arbetskamraternas eller chefernas attityder, diskriminering gällande karriärmöjligheter och lönediskriminering. Endast 7 procent av dem som upplevt diskriminering i arbetet eller jobbsökning har fört saken vidare.

Var och en av oss kan verka för ett mer jämlikt arbetsliv.  För det första är det viktigt att behandla alla arbetskamrater jämlikt och inte betrakta en del av dem som representanter för deras egen kultur eller ”invandrarmaskotar”.

Man måste också kunna lyssna då en arbetskamrat berättar om diskriminering eller rasism som hen råkat ut för. Det är beklagligt ofta som invandrare berättar att deras erfarenheter inte tas på allvar eller att de ringaktas. ”Hen hade endast goda avsikter, ta inte illa vid dig.” Goda avsikter gör nämligen inte det rasistiska beteendet mindre skadligt.

Utmaningar i invandrares sysselsättning anses så gott som undantagslöst bero på deras egna brister även om det i verkligheten är en strukturellt rasistisk arbetsmarknad som utgör det största hindret för att få en arbetsplats.

Finland behöver i framtiden en avsevärd arbetskraftsorienterad invandring. Tillsammans kan vi försöka göra ett jämlikt arbetsliv till Finlands nästa visitkort, så att det blir det lockande att komma hit och stanna här.

Gåtan i början av inlägget har varit lika svår för alla mina bekanta, oberoende av bakgrund. Den beskriver att var och en av oss har fördomar, och man behöver inte skämmas för dem. Skam är en dålig motor för förändring. Det viktiga är att identifiera och varsebli de egna tankenormerna och aktivt arbeta för att ändra dem.

Förändringen är redan på god väg. Jag fick för mig att be min kollega framföra gåtan för hens 10-åriga dotter.  Hon svarade rätt utan att ens behöva fundera. För henne var lösningen självklar.

Här kommer nu det rätta svaret på gåtan. Läkaren var pojkens mamma.