På galonbyxfolkets sida

Det är inte längesedan jag själv hämtade hem mina galonbyxklädda barn efter en skojig dag på dagis. Ännu för knappt tio år sedan behövde man inte oroa sig för huruvida någon hade haft tid att ta barnen i famnen om de var ledsna över någonting. Eller hjälpa dem ta på sig gummistövlarna på rätt fot.

Jag får en klump i halsen när jag ser småbarnspedagogikens situation idag. Vad har hänt under de senaste åren när det har blivit så här?

Jag ser på saken från två olika perspektiv: som en mamma som fick föra sina barn till dagis när allt ännu fungerade, och numera som ordförande för ett fackförbund som representerar arbetstagarna.

Som fackordförande får jag alldeles för ofta höra skräckhistorier om småbarnspedagogikens nya vardag. Alla parter i vårdkedjan lider.

Småbarnspedagogerna blir utmattade av de fullständigt otillräckliga personalresurserna. Föräldrar känner oro och misströstan när de ofta måste lämna sina barn med människor de inte alls känner. Och barnen – de dyrbaraste länkarna i kedjan – går miste om den trygga och stabila dagismiljön de behöver.

Reformen av lagen om småbarnspedagogik från ett par år tillbaka gick inte som på Strömsö. JHL uttalade sig redan då med eftertryck om att det fanns systemfel i lagen. Beräkningar visade att ändringarna i personalstrukturen och behörighetskraven skulle leda till allvarlig personalbrist. Som situationen ser ut nu, är det trist att säga att vi hade rätt.

Den skriande arbetskraftsbristen är idag den kritiska punkten i varför småbarnspedagogiken inte fungerar. Lagens krav gällande personalstruktur kan inte bemötas, och samtidigt har det ändrade systemet försämrat barnskötarnas och socionomernas ställning. Och vi kommer inte heller i fortsättningen att se något ljus i tunneln om vi klamrar oss fast vid den nuvarande lagen.

Det finns ingen snabb och simpel lösning på problemet. Ett par saker kan vi emellertid göra, och vi borde göra dem fort.

Lagen om småbarnspedagogik måste öppnas på nytt, och antalet representanter för olika yrkesgrupper på dagisarna preciseras. Vi måste kunna garantera tillräcklig personal, och barnens åldrar och arbetets krav måste beaktas bättre i personaldimensioneringen.

Småbarnspedagogiken behöver ordentliga satsningar nu. Det måste finnas pengar för löneförhöjningar. Många söker sig bort från området, och ett löneprogram skulle definitivt göra branschen mer attraktiv.  Lönen ska motsvara arbetets kravnivå och visa att arbetet uppskattas.

Om jag för en stund återvänder till min roll som mamma, funderar jag ibland vad jag skulle göra om mina pojkar fortfarande var i dagisåldern. Jag delar föräldrarnas oro över småbarnspedagogikens situation. Föräldrar borde inte behöva fundera på om dagiset kommer att ha tillräckligt med personal idag eller överhuvudtaget tänka på frågor som gäller dagisets grundläggande trygghet och funktionalitet.

Det går inte att tala tillräckligt om krisen inom småbarnspedagogiken. Och vi får inte sluta tala om den innan situationen är löst. Men vackra ord räcker inte heller längre, det är helt klart. Våra barn förtjänar så mycket bättre!

JHL deltar idag i ett evenemang som föräldrar med barn på dagis ordnar på Senatstorget i Helsingfors. Läs mer om evenemanget på Facebook (på finska, svenska och engelska): Föräldrarnas demonstration: STOP VaKava leikki | Facebook