Vilda västern inom vård- och småbarnspedagogikbranschen behöver tyglas
Vården och omsorgen av en människa borde i första hand gå ut på stödjande av tillväxten, tillfrisknandet och åldrandet – inte marknadsyra där man glömmer människan. De som producerar offentliga tjänster borde åläggas ett större samhällsansvar, skriver JHL:s chef för samhällspåverkan Vesa Mauriala i sin blogg.
Vård- och omsorgsmarknaden är inte en likadan spelplan som till exempel marknaden för konsumtionsvaror. En person i behov av vård kan oftast inte själv välja om hen ska använda servicen, utan hen behöver vården till exempel på grund av sin sjukdom. En överväldigande del av den offentliga sektorns marknad är offentligt finansierad, dvs. finansieras med skattemedel. Av den orsaken borde vi slå vakt om huruvida våra skattemedel förblir i hemlandet eller flyr utomlands.
Samhällsansvaret fullgörs bäst då den offentliga sektorn själv ansvarar för och producerar merparten av kommuninvånarnas service. Då kan de politiska beslutsfattarna, som på basis av tjänstemännens beredning ansvarar för servicens dimensionering och beslut, reagera snabbt på problem som uppstår. Offentliga tjänster kan produceras ansvarsfullt också inom bolag i egen ägo.
Privata företag och organisationer producerar också i fortsättningen en del av de offentliga tjänsterna. Deras roll är att komplettera den offentliga sektorns egen tjänsteproduktion. Beslutsfattarna beslutar från fall till fall var den gränsen ska dras.
I Finland behövs en egen separat lagstiftning för samhälleliga företag som skulle förplikta företag som producerar offentliga tjänster att bära samhällsansvar. Detta kan bäst genomföras på vissa villkor.
Först behövs en formulering i det kommande regeringsprogrammet om hur kvalitet och tillgång till tjänster har utfallit inom social- och hälsovården samt småbarnspedagogiken inom de tjänster som producerats med skattemedel av privata företag.
På basis av utredningen skulle lagstiftningsarbetet inledas med hjälp av vilket man kan ingripa bl.a. i problem med servicens kvalitet, bristfällig kvalitetskontroll, felaktig upphandling samt tillräcklig personaldimensionering, till exempel beträffande hemvårdspersonalen.
I utredningen skulle man ta ställning till förnyande av lagstiftningen (bl.a. lagen om offentliga upphandlingar) så att uppställande av samhälleliga kriterier underlättas vid upphandlingar. Till exempel borde gränsen för anknutna enheter i lagen om offentliga upphandlingar höjas till 20 % (för närvarande 5 %) på det sätt som EU-lagstiftningen möjliggör.
Som resultat av utredningsarbetet kan man stifta om ny lagstiftning gällande företag som producerar offentliga och samhälleliga tjänster med skattemedel, bland annat inom social- och hälsovården och småbarnspedagogiken.
Då skulle man kunna ta ställning bland annat till hur mycket man kan göra vinst på skattefinansierade tjänster, hur avkastningen borde återföras till utveckling av de offentliga tjänsterna och hurudan information som företag på marknaden borde delge serviceanordnaren (dvs. i praktiken de övervakande tjänstemännen och beslutsfattarna).
Utredningsarbete i anknytning till serviceproduktion har tidigare gjorts bl.a. inom Arbets- och näringsministeriet (2011) (på finska). Också i Sverige har man dryftat stävjande av vinstmaximering inom social- och hälsovården samt utbildningen (mer om ämnet bl.a. här och här).
Till slut kan vi ännu fråga hur väl marknadslogiken över huvudtaget passar för bastjänster inom vård och omsorg. Åtminstone inom basservicen passar den dåligt. Nu är det dags att ta kontroll över situationen och reglera marknaden på nytt så att de privata företagen deltar i tjänsteproduktionen som partner till den offentliga sektorn.
Marknadsdrivandet har genomsyrat vårdreformen under hela regeringsperiodens gång och marknadstänkandet har utvidgats att omfatta hela hälsovården genom valfrihets- och marknadsmodellen. Följderna hotar bli förödande både för den finländska hälsovården och för skattebetalarna. Rådet för utvärdering av den ekonomiska politiken har till exempel konstaterat att landets regerings motiveringar för kostnadsinbesparingsmålet på tre miljarder euro för vårdreformen fortsättningsvis är oklara (rapporten 2018, sidan 10).
Utökande av samhällsansvaret till företag som producerar offentliga tjänster är ett av JHL:s mål för regeringsprogrammet. Mer om målen regeringsprogrammet här.
