Då en bomb briserar i vården

Under den senaste veckan har nyheterna om stora brister inom den privata äldreomsorgen duggat tätt. Det står klart att de privata vårdjättarna i sin iver att dra ner kostnaderna har låtit hjälpbehövande åldringar komma i kläm. Nu behövs lagstadgad kvalitet och personaldimensionering för att garantera god vård för våra åldringar och trygga anställningar för proffsen inom äldreomsorgen.

Nyheterna har under de senaste dagarna fyllts av information om hur den privatägda vårdjätten Esperi Oy kapitalt misslyckats i sitt vårduppdrag.

Det hela började med att Kristinestad som servicebeställare tillsammans med tillsynsmyndigheten Valvira granskade Esperi Cares vårdenhet Ulrika. I samband med granskningen upptäcktes allvarliga brister i verksamheten – så allvarliga att företagets verksamhet på vårdenheten avbröts med omedelbar verkan. Ansvaret för vården togs över av staden Kristinestad. På detta sätt fortsätter man nu tills annat beslutas. Det är första gången Valvira som tillsynsmyndighet tillgriper så radikala åtgärder. Ett myndighetsingripande av tidigare oskådat slag.

Nu börjar vi också få information om att detta tyvärr inte är den enda enheten inom Esperi Care Oy som har brottats med liknande problem. Dessutom vet vi redan från tidigare att också andra privata serviceproducenter inom äldreomsorgen har blivit prickade av olika orsaker – både av myndigheter och servicebeställande kommuner. Klienterna och deras anhöriga har också vädrat missnöje offentligt i ett flertal fall. Dessa sorgliga nyheter har nu lett till att hela branschen är i blåsväder.

Det fick alltså bli i Kristinestad som myndigheterna för första gången satte lapp på luckan för ett privat vårdbolag. Nu är detta inte mera en lokal angelägenhet, utan en fråga som påverkar den nationella debatten i stort. Nu säger man att måttet är rågat. Vårdbomben har briserat.

Hur och framför allt varför hamnade vi här?

Den yrkeskunniga personalen som arbetar inom äldreomsorgen har en längre tid påpekat att man upprätthåller servicen med bristfälliga resurser. Vi som arbetar fackligt har i åratal påpekat att äldreomsorgen lider av underbemanning. Detta gäller såväl vård på enheter som inom den öppna vården.

Det är för enkelt att påstå att endast privat äldreomsorg är synonymt med dålig kvalitet och personalbrist. Inte alls, frågan är inte svartvit. Tvärtom leder resursbrist sannolikt till dålig vårdkvalitet, misskötsel, otrygga anställningar och dåliga anställningsvillkor oberoende om serviceproducenten är privat eller offentlig. Man skall inte skylla på de anställda om politikerna och arbetsgivarna brister i skyldigheten att säkra ekonomiska förutsättningar för att utföra ett gediget arbete.

De yrkeskunniga fackligt aktiva som jobbar inom äldreomsorgen har under en längre tid noterat vartåt vi är på väg. Sparivern har lett till att vi har för få som jobbar inom äldreomsorgen. Klienterna kommer i kläm då det inte finns tillräckligt många par händer som hjälper de vårdbehövande.

För lite personal på enheterna för med sig att de som jobbar sliter ut sig och insjuknar.

Otillräckliga vikariearrangemang förvärrar situationen. Tydligen har också en annan trend blivit allmän. Vi får återkommande uppgifter från våra medlemmar om att namn som är inskrivna på arbetsschemat inte i verkligheten är på arbetet. Bluff och bedrägeri kunde man kalla detta. Kanske är det också fråga om usel planering.

Äldreomsorgen har blivit en genomfartsbransch för de anställda. Underbemanning, det stora antalet deltidsanställda och osäkra anställningar överlag för med sig att folk byter jobb oftare än tidigare. Det finns lättare jobb. Detta medför att branschen förlorar i kunnande och kompetens. Kontinuiteten lider.

Tyvärr har de politiker som har beslutanderätt i vårt land inte haft förståelse eller vilja att åtgärda dessa problem. De har prioriterat annat, till exempel genomförande av skattelättnader under högkonjunktur.

Det står klart av vården av våra åldringar är dyr. Det är inget att hymla om. Det kostar och det kostar ännu mer om man vill garantera en god och kvalitativ vård. Det är vi och våra folkvalda som väljer hur vi vill ha det.

Tidigare genomfördes en stor del av äldreomsorgen som offentlig eller kommunal service. Då en allt större del av befolkningen tillhör gruppen av vårdbehövande seniorer är det förståeligt att detta har orsakat ett kostnadstryck. Med en åldrande befolkning kommer det trycket att öka ytterligare i framtiden. Högre utgifter medför att beslutsfattarna söker efter nya lösningar inom serviceproduktionen.

Jakten på inbesparingar har utgjort en bra grogrund för tillväxten av privat entreprenörskap inom äldreomsorgen. Likaså har den tredje sektorn vuxit till sig. Idag finns ca 50 procent av platserna inom äldreomsorgen inom den privata sektorn. Förändringen har varit enorm. Från att ha varit en i huvudsak offentlig serviceproduktion är äldreomsorgen idag till hälften i händerna på privata profitörer och tredje sektorns aktörer.  Speciellt vårdbolagen fungerar uttryckligen inom åldringsvården på basis av andra än samhälleliga bevekelsegrunder. Vårdbolagens främsta roll är att få verksamheten ekonomiskt vinstgivande. Man vill garantera ägarna avkastning. I Esperis fall skyfflas vinsterna från den finländska verksamheten in i skatteparadis på ett sätt som innebär att den finska staten i praktiken inte får in någon samfundsskatt av bolaget. Ju större ekonomiska inbesparingar bolaget får till stånd i verksamheten, desto större är den ekonomiska avkastningen till ägarna och bolagsledningen. Denna konstellation är inte frisk. Vinstbegäret leder till underbemanning och undermålig service i vårdbolagen.

Jag tror inte att serviceproducenternas egenkontroll och avreglering hjälper oss framåt mot en bättre åldringsvård. Tvärtom, det behövs tak för vinstuttag för vårdbolagen. Det behövs lagstadgad bättre kvalitativ och numerär normering för att garantera en bra vård för våra åldringar och trygga anställningar för proffsen inom äldreomsorgen. Därför behövs överlag en strängare reglering och satsningar på tillräckliga resurser för övervakande myndigheter.

Om man nu försöker hitta något positivt i detta elände, så är det väl ändå bra att man nu diskuterar och funderar på hur vill vi att åldringsvården ska se ut i vårt land i framtiden. Det som känns sorgligt är att de av våra egna som är beroende av en fungerande service, inte har fått den vård som de varit i behov av.

Därför behövs det ett nytänkande i vårt land. Våra seniormedborgare skall ha rätt till en trygg ålderdom, det är deras rätt och vår skyldighet att se till att vi får ordning i åldringsvården.  Nu räcker inte endast ord och löften, nu behövs krafttag och åtgärder.