Vem bär ansvaret då en handikappad tvingas bli arbetsgivare?

Många kommuner beviljar ingen personlig assistans ifall en gravt handikappad person inte går med på att fungera som arbetsgivare för den personliga assistenten. Hur ska en person som inte ens själv förstår sig vara arbetsgivare, kunna ta ansvar för en arbetsgivarroll?

Personlig assistans är en socialtjänst som en gravt handikappad person har subjektiv rätt till då kriterierna uppfylls. Kommunen kan ordna servicen som egen verksamhet, som köpt service eller med den så kallade arbetsgivarmodellen, varvid den handikappade personen fungerar som arbetsgivare och kommunen ansvarar för de kostnader som föranleds av anställningen av arbetstagaren.

Handikappservicelagen fastställer att kommunen ska beakta den gravt handikappade personens egna åsikter och önskningar då man beslutar om på vilket sätt den personliga assistansen ska ordnas. Dessutom ska man beakta det individuella hjälpbehovet hos den hjälpbehövande som fastställs i serviceplanen och livssituationen som helhet. Eftersom lagstiftaren överlåtit på kommunen att i sista hand fatta beslut om sättet att ordna personlig assistans, har många kommuner erbjudit endast arbetsgivarmodellen för dem som ansöker om personlig assistans. Arbetsgivarmodellen är till timtaxan den förmånligaste modellen för kommunen. Genom att välja den modellen slipper kommunen själv bl.a. arbetsgivaransvaret och konkurrensutsättningsprocessen. Dessa skulle kommunen vara förpliktad att ordna ifall servicen ordnades som köpt service.

Många kommuner förutsätter att den gravt handikappade personen som ansöker om stöd ska bära allt lagenligt arbetsgivaransvar för att beviljas personlig assistans. Marko Päivänsäde berättade i augusti för  tidningen Ilkka om hur kommunen förpliktar honom att fungera som arbetsgivare mot hans egen vilja. Päivänsäde fäste uppmärksamhet bl.a. vid hur tungt det är att jämt rekrytera assistenter. Också det ankommer i arbetsgivarmodellen på den gravt handikappade personen själv att ordna. Även om Päivänsäde är ovillig att fungera som arbetsgivare, verkar han ha förmåga att klara av sina plikter som arbetsgivare.

Många gravt handikappade har en besvärligare situation eftersom en del inte har någon som helst möjlighet att klara av sina arbetsgivarplikter. Många kommuner har inte ansett att det är något problem att till arbetsgivare utnämna t.ex. en gravt handikappad person, som inte ens nödvändigtvis förstår sig vara arbetsgivare. Helsingfors stad har bl.a. krävt att en dövstum ska fungera som arbetsgivare. Högsta förvaltningsdomstolen upphävde beslutet.

Att fungera som arbetsgivare mot sin egen vilja eller att inte förstå att man är arbetsgivare är naturligtvis dåliga utgångspunkter för ett anställningsförhållande. Arbetstagaren är i en besvärlig situation då den personliga assistentens arbete oftast görs mycket nära den hjälpbehövande och samtidigt kanske alla grundläggande faktorer i anslutning till anställningsförhållandet är åt pipan. Kommuner som erbjuder arbetsgivarmodellen vill också ofta överföra ansvaret till den gravt handikappade som fungerar som arbetsgivare, men samtidigt använda så mycket befogenheter som möjligt i anställningsförhållandet, ibland t.o.m. planera arbetsturer. Kommunen är ändå inte en part i anställningsförhållandet.

Arbetsgivarmodellen förorsakar olika utmaningar också för assistenterna, för i konfliktsituationer kan motparten vara en arbetsgivare som inte alls är inkommen på det ansvar som vilar på en arbetsgivare. I sista hand kan t.ex. en konfliktsituation gällande avslutande av anställningsförhållandet leda till att åtal väcks mot den handikappade arbetsgivaren. Så går det i situationer då man inte lyckas komma överens i ärendet och det övergår till domstolsbehandling. Då ansvarar den handikappade också personligen för rättegångskostnaderna vid en förlust. Detta är en enorm ekonomisk risk för arbetsgivaren, som till följd av sitt handikapp också eventuellt lever endast på socialstöd.

Arbetsgivaren ansvarar för sin arbetstagare också under anställningsförhållandet. Den handikappade måste i arbetsgivarrollen sköta om sin arbetstagares (dvs. den personliga assistentens) arbetarskydd och t.ex. ansvara för skador som arbetstagaren förorsakar i sina arbetsuppgifter. Inom den personliga assistansen gäller normala principer för arbetsrätt, varav den viktigaste är skydd av arbetstagare. Arbetstagaren är den svagare parten i ett anställningsförhållande, och därför kan t.ex. ett arbetsavtal tolkas till arbetstagarens fördel.

Problemen med arbetsgivarmodellen är allmänt kända och bl.a. riksdagens justitieombudsman har gett avgöranden i ärendet utan större inverkan. Därför är det viktigt att en del av problemen med arbetsgivarmodellen beaktas i beredningen av den nya handikappservicelagen. De mest centrala reformerna i den nya lagen vore att den gravt handikappade personen ger sitt godkännande till att fungera som arbetsgivare. Dessutom skulle val av arbetsgivarmodellen förutsätta bedömning av huruvida den hjälpbehövande klarar av att sköta sina arbetsgivarförpliktelser. Dessa revideringar skulle ha en positiv inverkan på personlig assistans både ur den hjälpbehövandes och de personliga assistenternas perspektiv. Anställningsförhållandet är säkert meningsfullare då ingendera parten är tvingad till sin ställning och båda parter identifierar sina skyldigheter och rättigheter.

Reeta Holmis avhandling pro gradu Henkilökohtaisten avustajien työsuhteiden erityiskysymykset (2018) finns att läsa på  Lapplands universitets webbplats.