Privat monopol tar över kommunernas social- och hälsovård – långt ifrån valfrihet

Staten försöker hindra privatiseringen av kommunernas social- och hälsovård med en begränsningslag, men vad gör vårdbolagen? De privata vårdbolagen strävar aggressivt efter att etablera sig där som pengarna finns, dvs. inom social- och hälsovården. Om områdets enda serviceproducent är ett stort företag, reduceras den prisade valfriheten till bara ett vackert men tomt ord.

Så här inför vård- och landskapsreformen har många privata serviceproducenter inom social- och hälsovården aktivt, och till och med aggressivt, marknadsfört sig till kommunerna. Deras syfte är att trygga sina positioner som huvudsakliga producenter av social- och hälsovårdstjänster innan ansvaret för tjänsterna överförs till landskapen.

Kommunerna har fått förslag om att till exempel bilda samföretag. I sådana situationer har man vädjat till att privata serviceproducenter i egenskap av majoritetsägare förbinder sig till att trygga att tjänsterna också i fortsättningen finns nära invånarna. Det verkliga motivet är emellertid att så snabbt som möjligt bilda samföretag med kommunen och därigenom säkra ett lokalt monopol för det egna företaget. Företagen försöker ro avtalen i lands senast före riksdagsbehandlingen av vårdreformens lagpaket och innan landskapslagen träder i kraft.

Riksdagen har beslutat om en så kallad begränsningslag. Lagen, som trädde i kraft i början av januari, är avsedd att temporärt begränsa kommuners och samkommuners möjligheter att ingå omfattande utläggningsavtal om social- och hälsovårdens tjänster.

Lagens syfte är att skydda aktörer med lagstadgat ansvar att organisera social- och hälsovårdens tjänster mot aggressiva försök att privatisera verksamheten. Enligt lagen ska i serviceavtal om vårdtjänster inkluderas ett avtalsvillkor, enligt vilket den som har organiseringsansvaret (till exempel landskapet) också ska har rätt att säga upp avtalet under år 2020 eller 2021 så att det slutar gälla 12 månader från uppsägningen och utan att uppsägningen medför ersättningsskyldighet.

Begränsningslagen gäller också avtal som fortsätter att gälla efter 2020 vars årliga värde överstiger 30 procent av de årliga driftsutgifterna för de social- och hälsovårdstjänster som kommunen eller samkommunen har organiseringsansvar för.

Staten har alltså en klar målbild, enligt vilken kommunerna inte ska börja ingå egna avtal med privata företag innan landskapet tar över ansvaret för social- och hälsovårdstjänsterna. Men vad gör företagen då? De ökar takten och försöker ännu snabbare ingå avtal med kommuner och samkommuner för att säkra en bit av den kakan där de stora pengarna finns, dvs. social- och hälsovårdstjänsterna.

Detta strider inte bara mot hela landskapsreformens grundidé, dvs. att organiseringsansvaret överförs till starka landskap, men i verksamheten finns också andra problem. Vilken inverkan har avtalen mellan företag och kommuner på valfriheten? Om ett stort företag i praktiken är den enda serviceproducenten i kommunen, kan kunden praktiskt taget direkt säga adjö till den mångomtalade valfriheten i vården och använda de tjänster som kommunen beslutat om.

I begränsningslagen dras gränser för vilka slags utläggningar lagen gäller. Det hindrar inte företag från att erbjuda sådana avtal där företaget helt fräckt strävar efter att få monopolställning i kommunen. Enligt propositionen till lag om valfrihet i vården kan landskapet å sin sida tvingas att förhandla på nytt om sådana avtal eller till och med säga upp avtalen. Man kan fråga sig hurdana ersättningar parterna kommit överens om när det gäller uppsägning av avtalet.

Bland annat i Nyland har såväl stora transnationella företag som inhemska företag inom hälsobranschen aktivt arbetat för att bilda samföretag. Till exempel har de i en kommun föreslagit en modell där ett samföretag bildas och tar över ansvaret för alla social- och hälsovårdstjänster mot en summa som kommunen i fråga tidigare använt för att bekosta den grundläggande servicen. Det handlar inte om några småsummor. Företagen toppar dessutom avtalet med ett löfte om att fortsätta erbjuda tjänster på svenska.

Om dessa samföretagsavtal blir verklighet, får vi bara vänta och se vad som händer när organiseringsansvaret för social- och hälsovårdstjänsterna flyttas till landskapen. Måste kommunen bära ansvaret för avtalet och kommuninvånarna bekosta det med de skatteintäkter som inte flyttas till landskapet? Hur ska landskapet garantera jämställda tjänster i regionen, om en del kommuner redan genom avtal är bundna till en viss serviceproducent? Vem bär ansvaret om kommuninvånarna måste betala ett högre pris för social- och hälsovårdstjänsterna?

Senast nu ska landskapsförbunden erkänna faktum och hastigt börja utreda hur landskapen förbereder sig för reformen och ta ställning till frågan. Det handlar om en så viktig fråga för landskapens framtid att beredningen kräver öppenhet, eftertanke och kännedom om konsekvenserna.

Sari Bäcklund
Specialsakkunnig, JHL