Svenskspråkig specialsjukvård måste tryggas
En demonstration för Vasa centralsjukhus lockade uppskattningsvis 10 000 människor till torget i Vasa i slutet av september. Folkskaran protesterade mot regeringens planer på att avskaffa den omfattande jouren vid centralsjukhuset. Den stora uppslutningen visar att allt fler är tveksamma till om social- och hälsovården lyckas garantera högklassig vård på det egna modersmålet också i fortsättningen.
Den så kallade nordiska modellen med offentlig producerad hälsovård har länge setts som den bästa garanten för att vården ska vara god och jämlik i vårt land. Men mycket har skett sedan Folkhälsolagen instiftades år 1972. Åldersstukturen, den geografiska fördelningen och arbetslivet ser helt annorlunda ut i dag än för några årtionden sedan. Det har blivit allt svårare att upprätthålla det välfärdssamhälle vi vant oss vid.
Reformer och nytänk behövs för att stävja kostnadsutvecklingen och utveckla vården för framtidens utmaningar. Detta är de flesta politiska partier överens om. Däremot finns det skillnader i hur man vill gå till väga för att garantera en god vård i framtiden. Statsminister Juha Sipiläs (Cent) verkar tro att centraliseringar och bolagiseringar av vården är lösningen. Regeringen lägger fokus på strukturer, då man enligt min åsikt borde se till människors vårdbehov.
Reformen innehåller väldigt många tuffa och kontroversiella ingrepp. Det har bland annat varit tal om inbesparingsmål på hela tre miljarder i den offentliga vårdsektorn. Reformen är också kontroversiell ur en finlandssvensk synvinkel. Speciellt kanske då det kommer till jourreformen, som är en del av social- och hälsovårdsreformen. För tillfället ser det ut som att Vasa centralsjukhus blir ett av de centralsjukhus som inte får fulljourstatus. Detta är ett hårt slag för tvåspråkigheten i Finland i och med att VCS är ett av de få centralsjukhus som faktiskt klarar av att erbjuda specialsjukvård på våra två nationalspråk.
Jag hoppas regeringen, som faktiskt lovat att var och en ska få vård på sitt modersmål, tänker om. För att löftena ska bli mer än tomma ord, bör en 12 + 1 modell där Vasa centralsjukhus får fulljourstatus tas i bruk. En sådan lösning borde vara i regeringens intresse också för att det kunde bidra till att reformen inte faller i grundlagsutskottet.
Förutom problemet med koncentrerad specialsjukvård, följer också andra kontroverser i sote-reformens spår. Jag tänker till exempel på tvångbolagiseringen av den offentliga vården. Regeringen säger att bolagisering ligger i tiden, men Sveriges erfarenhet av fritt vårdval visar att det är en förhastad slutsats. Löftena om kostnadsinbesparingar, bättre vård och minskade vårdköer har inte gått i uppfyllelse, och skillnaderna mellan människors tillgång till vård har ökat. Tvångsbolagiseringar är också problematiska ur språklig aspekt. Jag är mycket tveksam om de nya offentliga vårdbolagen kommer vara intresserade av att garantera rätten till vård på patienternas modersmål eller erbjuda öppen insyn i verksamheten.
Kanske är det här en ideologisk fråga. Jag tror inte på bolagiseringar, men andra kanske gör det. Hur som helst är det konstigt att en borgerlig regering, med partier som går till val med slagord om frihet och rätten att bestämma själv, väljer att förorda tvångsbolagiseringar av vården. Varför får inte de nya landskapen själva avgöra hur de ordnar sin verksamhet och vilket skatteöre de har i framtiden? Det borde vara upp till varje enskilt nytt landskapsfullmäktige att få avgöra om man vill skära i vården eller inte, och om man vill behålla vården i offentliga händer eller inte. Landskapen borde få äkta självstyre och inte mot sin vilja bli regeringens förlängda arm.
Men låt oss för stunden igen flytta blicken till Sverige. Där protesterade nyligen vårdpersonal på flera håll med slagorden ”En annan vård är möjlig”. De ville med kampanjen uttrycka sin oro över att vinster och kostnadsinbesparingar börjar komma allt mera i första hand, och att människan i behov av vård och omsorg kommer i andra hand. Det är lätt att hålla med dessa vårdares frustation och oro. Jag hoppas fler vårdare skulle ryta till också i den finländska samhällsdebatten.
Det är dags att vårdarna höjer sina röster i social- och hälsovårdsreformen. Det är genom att satsa på en god vårdpersonal, och introducera nya arbetsmetoder och digitala verktyg som vi bättre klarar av framtidens utmaningar. Dags att revidera SOTE-reformen! Dags för SOTE 2.0!
***
Källor i anslutning till ämnet:
Information om reformen på JHL:s sidor
Svenska Yles presentation av social- och hälsovårsreformen
Foto: Lehtikuva / Marcus Lillkvist
